Makt och visdom

Den franskfödde påven Urban IV:s tid på påvestolen varade bara i drygt tre år, från 1261 till 1264. Även då var det oroligt i Europa. Rom var en alltför farlig plats för en mäktig beslutsfattare, och påven Urban måste därför arbeta i staden Orvieto, på mer än 100 kilometers avstånd från Rom. Påven Urban ihågkoms främst som en driftig förvaltningsman, som ville befästa kyrkans ställning i de nya områden där det kyrkliga livet just hade börjat slå rot.  

Strax före sin död beslöt Urban grunda ett domkapitel i den östra delen av det svenska riket i den avlägsna norra utkanten av Europa, i Åbo. Försök att genom påvligt beslut inrätta ett domkapitel hade gjorts även tidigare, men ärendet hade inte framskridit uppe i norr. Också nu blev verkställandet av beslutet uppenbarligen fördröjt, eftersom domkapitlet grundades först 1276. Enligt vissa forskares bedömningar kan domkapitlet dock ha inlett sin verksamhet redan 1266. Kristendomen hade i vilket fall som helst verkat i området redan länge, men först när ett egentligt domkapitel inrättades kunde tron få fäste och nå längre ut i den vidsträckta östra delen av riket.  

Grundandet av domkapitlet sammanlänkade på många sätt det avlägsna Finland med det övriga Europa. Även om domkapitlet först och främst var en kyrklig förvaltningsmyndighet, blev det med tiden också en del av ett statsmaskineri som byggde på den kristna tron. Kyrkans inflytande var omfattande redan därför att den ingick i en överstatlig institution, den mäktiga katolska kyrkan, genom vilken influenser från övriga Europa och världen nådde Aura ås stränder, och därifrån spreds vidare ut i den östra rikshalvan. Grundandet av domkapitlet befäste kyrkans ställning som en betydande, kanske den mest betydande, maktutövaren i det område som utgör dagens Finland. 

Under det jubileumsår för den finländska bildningen som nu inleds fokuserar vi på de bestående och uppbyggande insatser kyrkan har gjort i vårt land. Främjandet av utbildning hör till de viktigaste frukterna av kyrkans maktutövning, och dess frön såddes genast när det kristna inflytandet tog sin början. I och med reformationen blev den personliga bibelläsningen och senare studierna av katekesen viktiga målsättningar, genom vilka församlingsmedlemmarna uppmuntrades och formligen förpliktades att stärka sin läskunnighet. Kyrkan var en central aktör också när den första högskolan i vårt land, Akademien i Åbo, grundades. Domkapitelinstitutionen utgjorde en viktig förebild för den världsliga offentliga makt som sedermera befästes, för dess förvaltningspraxis med protokollföring och för dess behöriga beslutande organ. Kyrkan tog hand om fattigvården, diakonin, i en tid när samhällets övriga stödnätverk ännu var obefintliga. I kyrkans hägn utvecklades en mångsidig kultur, vars uttryck kan ses inte enbart i kyrkobyggnaderna utan i samhället i stort. Kyrkans inverkan för att bygga upp den finländska identiteten och de gemensamma värderingarna kan inte heller förbises. 

Överallt där människor organiserar sitt gemensamma liv utövas makt. Vi behöver därför fråga oss: hur kan makt över huvud taget utövas klokt? Hur ska offentlig makt utövas, för att de skuggsidor som alltid utgör ett hot vid maktutövning inte ska ta överhanden?  

Trettondagens evangelium berättar om maktutövning. Herodes den store, vasallkung under det romerska imperiet och härskare över Judéen, var en grym regent. I sin misstänksamhet röjde han brutalt undan till och med sina egna släktingar för att ingen skulle hota hans ställning. Barnamorden i Betlehem är en detalj som stöder den bild som också andra källor ger av Herodes som en sträng och hänsynslös maktutövare. 

De andra maktutövarna i trettondagens evangelium är ett sällskap på tre män, som kom långt österifrån för att falla ner för den nyfödde Jesus. De var visa män, lärda män i sin egen tid och kulturkrets, och därför ansedda auktoriteter. Deras ankomst till Betlehem beskriver hur den kristna tron sträcker sig över nationella, etniska och kulturella gränser. Jesus finns inte bara för mig eller oss, han finns för alla. 

Trettondagens evangelium ställer två slags maktutövare sida vid sida: å ena sidan de som tryggar sina egna intressen, inte skyr några medel och förlitar sig på sina inre impulser och till och med sina föreställningar, och å andra sidan de vars värderingar och beslut bygger på kunskap, eftertanke och strävan efter det gemensamma bästa. Evangeliet lyfter fram ytterligare en aspekt som kan ses som ett väsentligt, kanske det väsentligaste, draget i en klok maktutövning och en vist hanterad offentlig makt. Detta drag är ödmjukhet hos maktutövarna. 

Endast Österns vise, de ansedda stjärntydarna, kom för att falla ner och hylla det hjälplösa och svaga barnet, som hade fötts under oansenliga förhållanden. De påfallande framgångsrika männen bar fram värdefulla gåvor till honom, som mänskligt sett hade mycket små möjligheter att lyckas. Herodes handlade på ett annat sätt. Makt kan förblinda oss och göra oss arroganta, oförmögna att se tillräckligt brett och långt. Makten måste emellertid bygga på ödmjukhet, som får maktutövarna att känna det ansvar som makten medför, respektera människor och sträva efter det gemensamma bästa. Maktutövning utan ödmjukhet kan aldrig vara vis. 

I trettondagens evangelium hittar vi ännu en tredje maktutövare. Österns vise kom för att möta judarnas nyfödde kung, som i Herodes ögon, också som ett hjälplöst spädbarn, var skrämmande och hotande. I Jesu fall var det hjälplösa barnets makt så stor att vi fortfarande, ett par tusen år efter de händelser som evangeliet beskriver, firar hans födelse. Över hela världen tillber man honom, och i hans namn samlas man regelbundet till oräkneliga gudstjänster och andra sammankomster. Jesus har genom sin person och undervisning en enorm betydelse och påverkan. Hans maktutövning präglas av en vishet som ser långt och respekterar människan. Till denna vishet hör också den ödmjukhet som vår Gud visar genom att födas som människa i Jesus. Den ger oss en modell såväl för kyrkans och domkapitlets verksamhet som för all offentlig maktutövning, i det att Jesus visar oss vad Guds kärlek är.