Kristendomen kom till Finland stegvis från både öster och väster kring det första millennieskiftet. Finland kom att anslutas till den västliga kristenheten, då biskop Henrik omkring 1155 kom hit för att organisera det kyrkliga liv som hade börjat spira. Efter att ha dött martyrdöden begravdes biskop Henrik i Nousis, som var centrum för det finländska missionsstiftet.

I påvens brev från 1259 omnämns biskopen i Åbo (episcopus Aboensis) för första gången. Tidigare hade man talat om Finlands biskop.

Finska missionsstiftet och senare Åbo och Viborgs stift (från 1723 Borgå stift) hörde ända till slutet av svenska tiden, till 1809, till Uppsala ärkebiskopssäte, som grundats 1164.

Sverige behöll biskopsämbetet även efter reformationen (Laurentius Petris kyrkoordning av år 1571) och biskopen i Uppsala bibehöll ärkebiskopstiteln. Ärkebiskopen var den främste bland likar, primus inter pares, som ledde ordet för prästståndet på riksmötet och vid kyrkans representativa möten.

Vid lantdagen i Borgå 1809 befäste Alexander I den lutherska läran som landets religion och säkerställde att kyrkan kunde behålla biskopsämbetet. Vid reformationens 300-årsjubileum 1817 befordrades biskopen i Åbo till ärkebiskop för Åbo och Finland.

Bland de lutherska kyrkorna finns ärkebiskopsämbetet förutom i Sverige och Finland också i Estland och Lettland samt i den lutherska kyrkan med tyska rötter som verkar i Ryssland.

Tapio Luoma är den 55:e biskopen i Åbo och den fjortonde ärkebiskopen för Åbo och Finland.