Gud vare tack!

Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud. (Matteus 15:29‒31)

”Och de prisade Israels Gud.”

Idag, när Olaus Petri församling firar sitt stora jubileum, har vi skäl att vara tacksamma. Församlingen har redan ett helt århundrade samlat alla er som upplever att svenskheten och det svenska språket är en viktig del av er identitet.

Jubileumsmässan här i Olaus Petri kyrka förmedlar två grundläggande aspekter av tacksamhetens natur. För det första är tacksamhet hjärtats språk. Därför är det naturligt att klä tacksamheten i ord på sitt eget modersmål. Det är lättast att uttrycka sig om livets stora saker på det språk där själen är tryggt förankrad. När Jesu ursprungliga åhörare prisade Gud på arameiska, gör vi detsamma här på svenska.

Evangelietexten lyfter också fram ett annat kännetecken för tacksamhet, något som kommer till uttryck här i Olaus Petris jubileumsmässa. En kristens tacksamhet har alltid en speciell riktning eller adress. När vi känner tacksamhet låter vi den inte hänga i luften bara som ett allmänt känsloläge, trots att också det är en god och positiv sak. En kristens tacksamhet går djupast sett till och med bortom den tacksamhet som vi människor känner gentemot varandra, för sådant som vi fått av varandra. En kristens tacksamhet riktar sig allra djupast till Gud, som gett oss livet och allt som är gott och värdefullt.

Så idag, i den här mässan, känner vi inte endast en allmän tacksamhet för vårt eget liv, vår egen församling, vår egen kyrka och vårt eget modersmål. Samtidigt som vi i tacksamhet tänker på alla de människor som genom sin lojalitet, sitt engagemang, sitt arbete och sitt stöd gett oss frukter att njuta av, går vårt djupaste tack till vår allsmäktige Gud, vår himmelske Far.

I evangelietexten har människorna många skäl att tacka Gud. De hade kommit till Jesus med lama, blinda, lytta och stumma. Här fanns människor som på grund av sin funktionsnedsättning riskerade att hamna i utkanten av samhällslivet, som riskerade att marginaliseras, och Jesus botade dem. Det verkar som om denna gemenskap bar ansvar för sina utsatta medlemmar. Man övergav dem inte, utan bar fram dem till Jesus. Har vi inte här en viktig bild av hur församlingen är? Vi får komma till Jesus som vi är, sårbara och stödjande varandra. Församlingen är en gemenskap av människor som söker sig till Jesus och som också tar med sig andra. Församlingen är en gemenskap för dem som längtar efter Guds beröring.

Jesus tog emot skaran av människor, lama, blinda, lytta, stumma och många andra. Han inte bara hjälpte dem, utan han frälste dem. Jag tänker att hjälp och frälsning är litet olika saker. Hjälp är något som kompletterar våra egna försök att göra saker och vår egen situation bättre. När jag till exempel på hösten krattar löv som fallit på gården går det snabbare om jag får hjälp av någon annan med krattandet. När en skolelev försöker lära sig nya saker är både lärarens och föräldrarnas hjälp viktig.

Frälsning är något mera. Frälsning är när jag inte längre kan göra något åt min situation, utan allt är beroende av stöd utifrån. Drunknande räddas ur havets brusande vågor. Invånare i ett brinnande hus räddas till livet. Den som räddas kan redan vara så utmattad och kraftlös att den inte längre ens orkar greppa tag i den utsträckta handen. Räddaren måste ta tag i personen och lyfta upp honom eller henne ur faran.

Det var just i en sådan situation som människorna i evangelietexten befann sig, de lama, blinda, lytta, stumma och många andra. Jesus gjorde mer för dem än vad de själva eller någon annan hade kunnat göra.  Faran var över, deras funktionsnedsättning var inte längre ett hot mot deras överlevnad och välbefinnande. Och likt alla dem som Jesus mötte fick de gå från dödens och förgänglighetens välde till att bli himmelrikets barn och arvtagare till evigt liv.

Det är helt rätt att vi kallar vår Herre Jesus vår Hjälpare. Men framför allt är han Frälsaren som gör sådant som en människa inte kan göra själv eller ens tillsammans med andra.

Bästa Olaus Petri festförsamling. Jag vill på Evangelisk-lutherska kyrkan i Finlands vägnar framföra varma lyckönskningar till denna hundraåriga församling och tillönska er Guds välsignelse när ni verkar för kyrkans gemensamma frälsningsuppdrag. Idag har vi verkligen all anledning att vara tacksamma. Vi tackar Gud för frälsningen som vår Herre Jesus ger oss. Det behövs inga prestationer, inga andliga uppvisningar eller något annat för att göra Gud mera välvillig mot oss. Gud är kärlek och vi åtnjuter redan hans välvilja, det är något som vi inte behöver försöka förtjäna med egna krafter. Jesus frälser de hjälplösa och svaga. Tillsammans med alla människor som kommer till Jesus tackar vi idag Israels Gud.