På fredag 13 mars 2020 har det förflutit 80 år sedan vinterkriget tog slut. Jag hade fått äran att tala vid den minnesfest som skulle ordnas i Helsingfors domkyrka. Festen inhiberades då regeringen beslöt att ge anvisningar om ordnande av publika evenemang för att bromsa spridningen av coronaviruset. Jag hann ändå skriva mitt tal, och ämnet för det – fred – känns fortfarande viktigt och aktuellt.

För åttio år sedan upphörde vinterkrigets strider som pågått i 105 dagar i ett fredsavtal som hade slutits dagen innan. Kanondånet på fronten skiftade sakteligen till ljudlig fågelsång. Soldaterna behövde inte längre ducka för kulregn, utan de kunde ta sig upp ur skyttegravarna och bevittna förödelsen efter granaterna. Doften av vårvinterskog blandades inte längre med krutlukt. Freden var ett faktum.

Vinterkrigets månader satte den unga självständiga staten på prov. Fredstiden som varade i tjugo år efter inbördeskriget hade varit svår, men den hade gett en möjlighet till nationell och statlig utveckling. Vinterkriget som bröt ut i november 1939 satte stopp för utvecklingen och hotade allt det man hade åstadkommit. Alla resurser koncentrerades på krigsinsatserna. Alla finländare blev bekanta med krigets gissel. Var och en var tvungen att göra kompromisser och avstå från mycket för det gemensamma bästa. Kriget innebar en ytterst stor belastning inte bara på nationen och staten, utan också på varje enskild individ. På hemmafronten följde man uppmärksamt nyheterna om krigshandlingarna. De väckte många frågor om framtiden. Hur går det för Finland? Hur går det för oss? Hur går det för mig?

Talvisodan päättyminen ja rauhan saapuminen merkitsivät yhtäältä suurta helpotusta, koska kuolema ja muut tuhot hellittivät otettaan. Rauha antoi mahdollisuuden suuntautua jälleen uudella tarmolla tulevaisuuteen ja jatkaa sen rakentamista, mikä jäi kesken. Oli syytä kiitollisuuteen. Mutta toisaalta rauha toivotettiin tervetulleeksi raskaissa tunnelmissa. Sota oli jättänyt syvät haavat suomalaisten sieluun ja mieltä painoi huoli omasta selviämisestä sekä Suomen asemasta ja tulevaisuudesta suurvaltojen kamppailujen puristuksessa. Rauha ja sotatoimien lakkaaminen toivotettiin tervetulleiksi, mutta epävarmuuden tunne pysyi tajunnassa.

Också i vår tid är det bra att känna till fredens tudelade natur. I Finland får vi vara tacksamma över att ha fått njuta av fred i flera årtionden. Den är värd att slå vakt om. Denna yttre fred har betytt stabila samhällsförhållanden och välfärd som påvisats i många internationella jämförelser. Samtidigt har den yttre freden gett utrymme för oss att identifiera sådant som behöver förbättras, sådant som väcker oro och sådant som bidrar till osäkerhet. Kort sagt: människan saknar inte bara yttre fred, utan också inre frid. Fred innebär inte bara frånvaro av våld, utan den stärker också vår förmåga att stå ut med osäkerhet. Var och en behövs i detta fredsarbete. Att skapa ett klimat som präglas av inre frid, säkerhet och förtroende är vårt gemensamma ansvar som invånare och medborgare i detta land.

I dag på denna minnesdag tackar vi Gud för freden, gåvan och uppdraget. På vårt program står att tillsammans sjunga sången Finsk bön, en psalm som hördes i Rundradion den 13 mars 1940 direkt efter upplysningen om att fredsavtalet hade trätt i kraft. I psalmen ber vi om välsignelse. På den grunden vilar också vår framtid.

Herren välsigne er och bevare er.
Herren låte sitt ansikte lysa över er och vare er nådig.
Herren vände sitt ansikte till er och give er frid.
I Faderns och + Sonens och den heliga Andens namn.